Vi använder material och metoder som skapar tätskikt och avleder vattensamlingar i era parkeringshus, för att undvika vattenskador.
Vatten i sig är inte problemet — det är vad som följer med. Bilarna drar in snösmälta med vägsalt, och kloriderna vandrar ned genom varje spricka och otäthet. Väl nere vid armeringen börjar den rosta, och rost tar större plats än stålet gjorde. Då spricker betongen inifrån, och det är inte längre ett ytskikt man byter.
Tätskiktet är det lager som ska stoppa den resan. Det ligger under slitskiktet, som i sin tur finns där för att skydda tätskiktet från dubbdäck och grus. De två hör ihop: slits det övre igenom är det bara en tidsfråga innan det undre får stryk.
Ett tätskikt läcker sällan mitt på en fri yta. Det läcker i punkterna: där ett rör eller en pelare går igenom, där skiktet ska vika upp mot en vägg, i rörelsefogar som arbetar, och i anslutningen mot brunnarna. Det är där vi lägger tiden — och det är också därför fallet mot brunnen hör till samma jobb: står vattnet kvar ovanpå tätskiktet får varje svaghet mycket längre tid på sig att hitta vägen ned.
